Runt jul kände jag att jag släppt honom helt. Insåg att det var länge sen jag tänkte på hans blick, hans hand över min rygg och hur jag gillade hur han kunde läsa av mig innan jag själv insåg att jag kanske var irriterad över nåt.
Helt borta var det, kände mig så fri och mycket lättare. Nu kunde vi fortsätta där vi var innan fast på ett stadigare plan, vänskapen som funnit sedan det intensiva livet i Egypten. Vi var jobbade ihop var som en enda familj där ingen dolde något, det gick inte. Det är David, Momo och jag kvar. På ett sätt är Abdallah också med men på ett annat sätt, inte via dykcentret utan att han var Cats bästa vän och att jag fortfarande har bra kontakt med honom också. Det intensiva livet och allt som hände går inte förklara för någon som inte var där. Den tiden har bundet ihop oss för alltid och vet att både David och Momo skulle släppa vad de har för att hjälpa mig och jag för dem.
Men David har många bekymmer. Hans relation med sin mamma, att han fortfarande bor hemma, hans Koolsjukdom och att han ej kan hantera pengar. Han vill så mycket med sitt liv, men lärde mig under de åren vi var ihop att det hände inte så mycket, mycket var tomma ord. Nästan allt.
Skriver mer på mina privata inlägg. Hans hjärta är fint, han menar väl men får ofta inte till det. En gång lyckades han och därför har han kvar mig. När jag gjorde slut och han inte kunde brösta felen han gjort, gav jag mig inte, skrev i detalj vad han gjorde för fel, tvingade honom att förstå och för att jag skulle fortsätta kunna respektera honom måste jag ha ett uppriktigt förlåt.
Och han fick kämpa för att visa att han menade det, vi pratade länge och jag trodde honom. Tror inte han var van att tjejer kan stå på sig utan han är van att göra det på sitt sätt. Det fega sättet. Vad som fick honom att bli ödmjuk var nog att han inte ville mista Mia från Egypten, den tjejen var viktigare än bete sig som han är van vid.
Vi skriver ibland, han lyssnar och kommer ihåg vad jag skrivit. Det är tyst i stunder och då vet jag att han mår skit. Han skriver att han ringer om någon dag, vilket betyder att när han skrev det, var en bra dag, sen blev det tungt igen och inget samtal kom.
Funderar på att kontakta hans mamma och be henne kontakta mig och David blir värre i Koolen och han behöver något av mig. Har inte bestämt mig än. Davids problem med att säga förlåt kommer från hans mamma, hon har fortfarande inte bett mig om ursäkt för den utskällningen jag fick för över två år sen.
Behövde skriva av mig. Skriva bort lite oro.
1:a hands … på riktigt ???
Under nån middag i Bourg-st-Maurice nämnde jag för Olof att Alice söker överallt efter lägenhet, dags att flytta ut ur studentlght’n i Albano.
Hans fru Lotta äger en bostadsfastighet strax innan Globen och entréen blev bombad i höstas så förutom renovering har hon även gjort en rensning av hyrestagare som behöver sägas upp av olika anledningar. -Jag ska ha Alice i åtanke sa Olof, och sen pratade vi inte mer om det.
Alice och Rasmus flyttar, de hittade äntligen en liten 2:a i områden de vill ha, Midsommarkransen, 14 000. Äntligen kunde hon landa i livet, de har flyttat så otroligt mycket de senaste året (4 gg i Italien), nu var det bara jobbet hon behövde byta.
4 dagar senare får jag ett sms från Olof: en tvåa för 7800, ledig nu, så snabbt beslut är nödvändigt.
Holy shit. På riktigt? Har aldrig hört om något liknande. Vilket tillfälle. Hög puls. Ringer Alice. Hon blir tagen men inte på samma sätt som jag.
– Det är det enda området jag inte vill bo i. Jag orkar inte flytta en gång till. Vi kan bo länge på stället vi hyr nu. Jag varken orkar inte har inte råd att köpa alla möbler nu. Osv.
Hon hör eller förstår inte självklarheten. För trött. Orkade inte hitta energi ens till en sista flytt. Inte ens för halva hyran. Inte ens för ett 1:a hands…
Vi pratar flera ggr de kommande dygnen, jag pressar inte, inser att det gör hennes tjejkompisar, alla säger att det finns inte ett nej. De tittar på den, dagen efter med Olof, den är 10m2 större och har balkong. Hon frågar honom om de kan ta kontraktet men hyra ut den i 2:a hand det första året då de gärna vill bo kvar i ett annat område ett tag. Sånt kan vi lösa senare vid tex utomlandsjobb men inte till att börja med var hans svar. Sen de fått se den har de till nästa
Hon ringer mig, hon gråter så mycket att Rasmus tar över samtalet, försöker så bra för mig varför de kommer att välja att bo kvar och säga nej. På ett sätt förstår jag dem då jag känner till tröttheten hon har, samtidigt kommer en stor sorg över att inte ta denna möjlighet som egentligen inte händer i ett normalt liv.
Det träffas tjejkompisar, de dricks både kaffe och vin. Jag pratar med Madelene om råd, vet ej hur jag ska bete mig för att få henne att förstå. Timmarna går. Kvällen kommer, dags att skicka sms till Olof.
Alice ringer mig.
Hon tar den.
<3