Alltså stressen de två dygnen (Bussgods “Failure) innan jag satt på färjan var på ett sätt väldigt jobbiga, samtidigt hade jag redan satt mig in i ”ta dan som den kommer humör, så jag tog det bra.
Det kändes som att jag log mig igenom hela Danmark.
Tog mig ett par dar att förstå att jag var på väg, att jag inte hade glömt något och att grundrutinen från förra sommaren fanns kvar. Log mig igenom motvinden, haglet och de regnskurarna som kom.
Leendet försvann efter tågresan och jag lämnade Dusseldorf. Nu efteråt känner jag att jag dömde ut staden och dess människor lite väl hårt, det är nog rätt lika i de flesta större städer. Och googlemap tog mig kanske inte igenom dess vackraste stadsdelar.
I alla fall var alla leenden och nickar borta, som att de var utbytta mot alla fimpar som låg i princip överallt. Risiga hus, arga människor, fick nån svordom efter mig av nån anledning jag fortfarande inte vet. Två ggr när jag stannade för att titta på kartan kom alkis/uteliggare för att prata.
Överlag var det hela obegagligt. Plus att det tog sjukt länge för förorterna att försvinna. Skogen jag hittade hade en gammal samlingsplats för fester/häng men det syntes att det var länge sen = säkert att tälta, ändå lite spöklik känsla kröp sig på.
Så nästa sag, fatta vad glad jag var när jag var på Nederländsk mark. Då smög sig leendet tillbaka. De följande nätternas wildcamping var bra platser, men jag var nojig. För nojig för Mia, så jag kände inte igen mig själv.
Eller så har jag fel bild om vem jag är. Vem jag är vs vem jag anser jag borde vara. Borde vara enligt mig själv. Gärna lite för höga krav, klarar jag dem är jag bra, helt ok, klarar jag dem inte är jag misslyckad. Enligt mig, andra ska man inte lyssna på.
Tillbaka.
Som tur är var dagarnas cykling underbar så det vägde upp. Och definitivt den sista natten i Belgien när vi tältade i en familjs trädgård. Och hela tiden i Frankrike har det varit Campingnätter. Jäkligt skönt med dusch när det är så varmt och att jag varje natt kan ladda pb. Har tyvärr inte malt klart med att jag är ok/nöjd med bekvämligheten jag sysslar med. Men det är bättre.
Att jag tog tåget via Paris till la Rochelle var däremot helt ok. Det skulle som hällregna i en vecka i Champagne. Upp genom östkusten och havet var underbart. Ja, när jag kom fram till havet var frihetskänslorna totala. Det var så befriande och flygande i hela kroppen.
Loirefloden var vacker, byarna och slotten likaså. Cyklingen enkel, helt platt. Började bli tråkigt, började undra vad jag höll på med, varför. Tog ett par dagar till att fatta att det var dags att lämna och ytterligare några dagars velande om vart.
Trött
Sen det inte fanns tåg mot Brysselhållet, sen campingar måste bokas, fastän jag älskar den kämpar kroppen med värmen, sen har jag inget emot rätt andel uppförsbackar men det går inte att komma ifrån att det tar energi, ja, sen dess har en trötthet smygigt sig på. Olika slags tröttheten från olika håll. Jag vaknar tidigt och känner att jag sovit klart men nickar till med huvudet i princip så fort jag inte är i rörelse. Kroppen rör sig långsamt, tankarna likaså. Och sugit har jag tappat längs vägen. Ett bevis på tröttheten är att jag varit på Epernay’s camping, alltså 2 km från Moet&Chandon utan att lämna campingen. Vet att den kommer tillbaka, är det något jag kan är det trötthet och hur jag tar mig ur den 😀. Gör ingenting, låt hjärnan och kropp vila. Kommer inte att lämna förrän jag varit i Moets källare 😍🥂